happiestgirl

Om bara livet kunder vara lite mer såhär jämt:








och lite mindre som en Liv Strömquistserie jämt

En snabb uppdatering:
Jag fick biljetten. I första hand.
Tusen miljoner tack Lova.
jag ska se 
Morrissey 
i Manchester

jag kommer inte kunna sova för att jag är så oroligt nervös 
så jag läser och
dricker te och
pratar med andreas om the cure-setlists och
fingrar nervöst på min klocka
och undrar när det är dags att gå
åh åh åh åh åh
det kändes en aning för kliché-aktigt att döpa detta till
oh Manchester, so much to answer for
några timmar kvar till biljettsläpperiet
tänk om det blir fel på något vis

Man kan tro att jag bara lyssnar på en viss Morrissey men det är inte helt sant! Jag har hört talas om andra musiker och poeter och det händer att jag tänker på andra saker än Belgienkonserter och Decemberbiografier! Jag kan faktist vara alldeles OK att umgås med även om du inte delar min maniska besatthet! Jag menar, jag har någon sorts distans. Ju.

Jag plockar påskliljor i grannens rabatt och smider äventyrsplaner till sommaren. Och tittar på gamla filmer och tittar i taket och kommer aldrig iväg. I helgen är det seriefestival och skivmässor och valborgskalas i Uppsala och första maj-tåg och kanske blir det fint om jag har tur.

Jag är mer äventyrlig än man kan tro ibland. Det händer att jag kravlar mig upp i solljuset och gör någonting drastiskt. När detta händer beror det oftast på
Morrissey
eller bara dendär jag gör vadsomhelst bara inte mitt golv en vecka till känslan
Så jag följde med Stella och Mira och Lova på nåt av deras äventyrspartyn i skogen. Så exotiskt av mig. Stå på en främmande busshållplats med en öl i högra handen och en cigarett i den vänsta, glitter stjärnor fnitter och dömande tantögon. Intelligenta saker och onödiga saker och viktiga saker och i en skogsdunge mellan två åkrar dansar tonåringar på pillerenergi och ligger med varann och pratar med varann och dricker med varann och knarkar med varann. Man stänger in sig på toaletten som det är stopp i men folk envist fortsätter att kissa i och delar halsar ett rosa bubbelvin som hon fick i artonårspresent och man säger att man inte har några cigaretter lite för högt så att man blir bjuden. Man samtalar med en polyamorös pojke om heteronormer och anarkism och veganism och helt plösligt är man dendär igen igen som står och sjunger med i meat is murder för högt som börjar gråta och springer omkring och berättar om Morrissey för alla som inte hör och orden är som ett vulkanutbrott som aldrig tar slut och Stella sätter på smiths och vi skriker IM STILL FOND OF YOU och har ner en lampa men ingen bryr sig ingen hör och man blir hon dendär hur man än försöker försöker. Sen kräks en vän i en soffa någon annan fyller år man lägger sig på en säng en stund efter att man kräkts i en toalett som det inte är stopp i och plötsligt ligger det en man med rödfärgat skägg och små ögon och tar på en och andas otäckt och man flyr vinglande därifrån och repulsiv repulsiv skakar i miras famn och hon säger att hon älskar mig vilket måste betyda att hon är galen som den gamla sången går. Man pratar med en asexuell vegan och hon bjuder på soyamjölk man får veta saker som egentligen var hemliga och när man vaknar fyra timmar seare är allting tyst och två personer har legat i spyan och det står en flaska med fanta exotic på bordet och man dricker ivrigt bara för att upptäcka att det är vodka och man kräks nästan igen och man upptäcker att den rödskäggiga otäckingen ligger och sover på golvet och man snor en svart tjocktröja som man hoppas är hans och vandrar ut i gryningen. Man har inga pengar så man gör sig hemmastadd på tågtoaletten och sover en stund där. Mitt sociala begär är mättat för evigt.

Här är jag som fjortonåring!! På denna oerhört charmerande hej-jag-tar-ett-foto-på-mig-själv-uppifrån-så-att-jag-ser-söt-ut (hahahahahaha) hade jag

• två veckor tidigare hört The Smiths för första gången
• precis sett Depeche Mode för första gången
• Precis sett Nine Inch Nails för första och enda gången
• Sett Welle:erdball
• Precis kommit hem från arvika 2009

Hej mitt i natten. Skolan börjar igen, som att komma tillbaka till cellen efter permission. Jag vill inte mer, jag ska ju ändå bara bli en fattig poet i Brixton- med trassligt hår och skrynkliga kavajer. Ingen kommer att bry sig om jag skrev si och så många bleka ord om ingenting när jag var sjutton (jag vet inte ens var jag har mina skrivhäten för om jag inte ens kan hålla reda i mitt huvud hur ska jag kunna hålla reda på allt annat). Jag kommer bara att städa toaletter på mcdonalds nattetid. se veganen på mcdonalds som städar utan kollektivavtal var tappade hon moralen? Sluta att gå i skolan och leva av att läsa böcker, bara leva andras liv och känna andras lycka och gråta andras tårar. Räknar symptomen ett två tre jag lider av kronisk identitetskris. Jag borde bygga en ny person som ajg kan bli. Jag bär min svarta ring som en medalj och jag skäms. Jag och Idun och Stella satt i en park och åt vindruvor medan vi tittade på när polisen letade knark i folks fickor. Vi såg en dam som vandrat rakt ur en sagobok, med en röd cape med stora svarta volanger och en stor svart stormhatt och hur hon gick. Någongång ska jag bli sån. Jag planerar att ha ett så långt liv att jag kan ha en tjock grå fläta ner längst ryggen. Vad skriver jag för osammanhängande nonsens jag vill inte ens behöva läsa igenom åh Igår berättade en farbor för mig om när han upptäckte Joy Division. Han var fjorton och precis som det borde var det en dörren till den nya världen. Kärlek bom bom. Det är någonting med den första intensiva kärleken till ett speciellt band, intensivt och underbart och nytt och allt sånt. Han lyssnade tills han kunde varje ton och pling och prassel-av-misstag-i-bakgrunden i varenda sång. Fyra månader senare hängde sig Ian i sitt tak.
Godnatt.

Min dag är väldigt såhär^. (På denna skiva är alla sånger skrivna av "Stephen Smith" haha) Om någon kan lista ut vilka sånger "ANGER" och "AM BUND" är så är man nog bara en abstrakt tänkare... åh bootlegskivor kan vara så charmiga <3 jag har spenderat dagen med att tapetsera mitt rum med Morrisseylyrik runt biljetterna till Morrissey som jag också satt upp. Och jag vet inte ens vad jag har gjort mer och klockan är snart fem. Jag går till biblioteket en stund så att denna dag inte blir alldeles bortkastad.

(yeah)

Sjärnor i ansiktet och
musik i hjärtat och

jag ska se Morrissey om 88 dagar i Liège, i Belgien. 
Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Det börjar, sjunka in. Varje gång jag tänker på att det är sant stannar pulsen, man blir kall och varm på samma gång det sticker i fingrarna och det snurrar och virvlar fjärilar i magen brukar man kalla det och man ler som en tok. Andreas och Cornelia, jag önskar att Björk kunde följa med. Några av dom finaste människorna jag någonsin träffat vi åker och ser Morrissey tilsammans igen.