happiestgirl

Hej mitt i natten. Skolan börjar igen, som att komma tillbaka till cellen efter permission. Jag vill inte mer, jag ska ju ändå bara bli en fattig poet i Brixton- med trassligt hår och skrynkliga kavajer. Ingen kommer att bry sig om jag skrev si och så många bleka ord om ingenting när jag var sjutton (jag vet inte ens var jag har mina skrivhäten för om jag inte ens kan hålla reda i mitt huvud hur ska jag kunna hålla reda på allt annat). Jag kommer bara att städa toaletter på mcdonalds nattetid. se veganen på mcdonalds som städar utan kollektivavtal var tappade hon moralen? Sluta att gå i skolan och leva av att läsa böcker, bara leva andras liv och känna andras lycka och gråta andras tårar. Räknar symptomen ett två tre jag lider av kronisk identitetskris. Jag borde bygga en ny person som ajg kan bli. Jag bär min svarta ring som en medalj och jag skäms. Jag och Idun och Stella satt i en park och åt vindruvor medan vi tittade på när polisen letade knark i folks fickor. Vi såg en dam som vandrat rakt ur en sagobok, med en röd cape med stora svarta volanger och en stor svart stormhatt och hur hon gick. Någongång ska jag bli sån. Jag planerar att ha ett så långt liv att jag kan ha en tjock grå fläta ner längst ryggen. Vad skriver jag för osammanhängande nonsens jag vill inte ens behöva läsa igenom åh Igår berättade en farbor för mig om när han upptäckte Joy Division. Han var fjorton och precis som det borde var det en dörren till den nya världen. Kärlek bom bom. Det är någonting med den första intensiva kärleken till ett speciellt band, intensivt och underbart och nytt och allt sånt. Han lyssnade tills han kunde varje ton och pling och prassel-av-misstag-i-bakgrunden i varenda sång. Fyra månader senare hängde sig Ian i sitt tak.
Godnatt.