happiestgirl

Konserten i Atlantic City var min sista på mitt andra usabesök. Jag skulle hinna med en buss som gick klockan 12 samma natt som Brooklynkonserten. Jag hann inte sitta ner och försöka förstå vad som precis hänt, jag sprang till tunnelbanan, till hostelet, hämtade väskorna, taxi till busstationen: missade ändå bussen. Nästa går en timme senare.

 

Detta var en klassisk ståplatskonsert, med köande, listor och kalla fötter. Nu skulle jag inte hinna fram för ens klockan 05.30. det är väl okej för en Morrisseykonsert, de flesta tycker om att sova några timmar innan de köar. Har man otur dock kan det bli svårt att få en bra plats på första raden.

 

Människorna på bussterminalen bestod mest av pundare och hemlöst folk, där stod vi i den orangekaklade källaren i lysrörsskenet. (Det kändes mest som en överskattad indiefilm om ett romantiserat trasigt tonårsliv med en tung underton av sensmoral, kanske "don't do drugs" eller "bad girls deserve what they get".) Busschauffören skulle ta hand om mig, komma till hans pool "the young lady" allt var mycket obehagligt. (Jag har aldrig i mitt liv önskat att jag tillhört det dominanta könet så intensivt som då.)

 

Atlantic city är bara en samling fula casinon. Eller, som en av tvillingarna sa, "The bastard stepson of Las Vegas"

 

Jag frågar efter House of Blues, inser att det ligger i ett casino. Förvirrad går jag omkring i det som hunnit bli gryning och börjar såklart gråta igen eftersom jag tror att jag ska bli nummer 50 på listan. Till slut hittar jag "The Showboat". Det var storslaget, vulgärt, billigt, plastigt i amerikansk storkala. 

Jag hittar kön, många ligger och sover, eftersom vi blivit bortkörda av vakter. Mitt namn blir nummer 15 på listan. Kan tillägga att jag aldrig vart så långt ner på listan, men jag visste att jag skulle få min plats på första raden i alla fall. 

Jag har aldrig varit på casino förut kanske jag kan nämna. Ingenting kan få mig att någonsin sätta min fot på en liknande plats igen förutom kanske, Morrissey då. 

"Just so you know, eveyone who buys something in our shop or resturant for 30$ gets a 'pass-the-line vip card' they are going to be let in first!"

Åh va fula de är. En del köpte godis för trettio dollar, jag köpte en äcklig sallad utan ost eller gräddfilsdressing, alltså en tallrik gröna blad för 30 dollar. Nämnde jag att jag aldrig mer ska sätta min fot på ett casino?

Några amerikaska fans (Veronika, Dylan och tvillingarna) tog mig under sina vingar och lät mig sova och ha mina saker i deras hotellrum, kallade mig lillasystern till familjen, lovade mig även skjuts till flygplasten följande dag. Ni är guld värda. 

Kan ju kanske berätta att vid klockan två upptäckte jag att jag hade skrivit ut fel biljett. Nervöst sammanbrott. jag menar HUR HUR HUR KORKAD kan man, hursomhelst fick jag hjälp av Dylan med sitt amerikanska kreditkort så att jag kunde skriva ut en ny för tre dollar. Guld värda, sa jag det?

Hela Morrisseyvärlden har alltid kännts så avlägsen för mig, som en magisk plats som inte riktigt finns i verkligheten. Morrissey finns, Boz spatserar gärna obesvärat runt dig som fan. Jag minns att jag brukade läsa Fans av Fredrik strage, kapittlet "Morrissey och elvispojkarna" och tänka wow wow wow wow. Det gör jag väl fortfarande men nu är jag en del av det.


To prove my point så sitter vi i kön och Boz går ut och går förbi oss. Folk ropar och hälsar lite, han vinkar åt oss. Jag tror han gör detta tre gånger medan jag är där. 
Står upp några meter bort och sträcker på mina stackars ben, vänder mig om och hela bandet går förbi mig, precis bakom mig. Jessie och Solomon och Gustavo med Arturo. Jag menar ajg får panik! Några vinkar. de vinkar tillbaka. Folk äter sitt godis och pratar vidare. Jag har panik i tystnad. Det är väldigt nytt för mitg och min intre fjortonåring vill hoppa omkring och skrika hysteriskt.

Kristeen går också förbi. Jag är en av de enda som verkligen tycker om henne tror jag. Ingen vinkar sorgligt nog. Jag vågar inte gå fram. Hon hade inget smink och håret helt utsläppt. 

 

Veronika köpte inget äckligt godis, hon köpte jordgubbschampagne. Den drack vi i Morrisseys ära.


En stund innan insläpp kommer en tant fram och delade ut "biljetter" till "the afterparty."

"There's gonna be an afterparty, he's gonna be there, you can talk to him, hang ooout..."
Vi tittar väl förbryllat på henne.
"what, who?"
Hon himlar med ögonen och säger 
"The Entertainer!"

 

"The Entertainer" a.k.a 
Hang out ta en öl kanske, på casino The Showboat i Atlantic City. 
Det är fortfarande Morrissey vi pratar om. 

 

Kan tillägga att tanten blev förnärmad av vår... illa dolda misstro och försökte övertyga os genom att berätta att Creed minsann gjort detta. 

Jag lämnar det där. 

Jag har inte vart så nervös vid ett insläpp sen Edinburgh (andreas du minns) när vi trodde att alla ickeköare skulle få komma in före oss. Men detta är en solskenshistoria så det gick såklart bra. Jag står inte på Boz's sida, gör inte så mycket. Jag hamnar istället brevid true to you-människorna. Jag tycker inte om att stå brevid dem haha. Det gör mig så nervös. 

Denna scen hade kravallstaket. Besvikelsen sköljer över mig och minns att Morrissey är ganska ouppnåelig iallafall. Det är en liten, fin scen ändå och jag börjar nästan skratta åt hur bortskämd jag blivit.


Kristeen var så bra! En ny setlist med massa nya sånger och hon dansade omkring och var så cool. Folk applåderade hjärtligt mellan sångerna och var relativt respektfulla (om man väger detta mot hur det var i tex Manchester...)

Folket, dock. Hemsk publik! Ingen rart och ömsint med dessa huliganer (där fick jag verkligen till det) och bakom mig stod ett gäng tonårstjejer (för jag är inte en tonårstjej nej nej) 
"OMG im gonna like, CRY or something!!" "this is the most famous person I've ever seen" "It's so unfair we're not in the front like, some of these people have seen him like fifteen times!!!!" (Till höger om mig: 67de gången. Till vänster om mig: true to you-människorna. Femton. Visst.) "OMG ITS BOWIE JEAN GENIEEE" "Is it gonna be like when we saw manson???" De ropade SIOUXIE SIOUX till Kristeen, allting var pinsamt. Jag är inte elitist jag lovar. De var lite söta också.

"School's about to start!" shocking blue...
En av de nya videosarna var denna och jag blev störtkär och har äntligen hittat den och har lyssnat hela dagen.

 

 

Eftersom detta är sista inlägget om min usaresa så, se på denna och försök leva dig in i hur det känns, varenda gång.

 

Jag tror aldrig att Morrissey har vart vackrare än han var då. Han kommer ut och har en jättefin skjorta a la 84 på sig, som han kastar ut under Let me kiss you som vanligt och Julian fångar hela. 


Just nu är min favoritskiva Maladjusted. Att han spelar just Maladjusted och Alma matters efter varann, jag hade inte kunnat önska för någonting bättre. 


Så fin setlist, men ingenting nytt och jag ska inte upprepa sånt jag redan skrivit. 

Någonstans under konserten tittar han ner på mig, tar min hand och skakar den. åh, hahah.. 

 

 

Meat is murder går på. jag tror att han sjuger en knapp värs innan han slutar, står en stund med ryggen mot oss, och går sen an scenen. Det brukar vara en sång till och encore. Men han dök inte upp igen. Bandet spelar klart och går sen av. Klaus nomi Dido's lamentation spelas. Det är över

 

Anita visste att det var min sista konsert, hon hittade ett plektum på marken så hon gav det till mig. Who put the M in Mexicano, nu har jag två, jag kanske borde göra ett halsband. 

Jag blir jättenervös över att någonting kanske hänt, teorier flög omkring hej vilt. (Fick senare veta att det var trubbel med ljudet)

Vi åt vegetariska hamburgare (utan ost för mig). Alla är så vara vid post-konsert processen, jag ville gå upp till hotellrummet och gråta i kudden eller låsa in mig på toaletten en stund för mig själv. Casinot var så hemskt. Överallt satt konstiga Ney Jerseyamerikaner i Morrisseytröjor och åt baconburgare. I ett hörn var det strippdans. Jag hatar casinon. 

Dylan övertygade mig om att jag skulle sova i sängen och han på golvet. Jag mår fortfarande dåligt över det. 

Dagen efter fick jag skjuts till flygplatsen. Ni är guld värda. Tvillingarna berättade om deras Morrisseyliv. Lite kortfattat var de allmänt kända som the Moztwins from Utah och de hade sett sin första konsert 91, hade träffat morrissey tre gånger etc, han hade pratat med dem från scen etc, (en gång hade en av dem sagt "you have bewitched me, body and soul" när hon fick micken under en konsert♥). De hade firat sin 100de konsert för några år sen. Jag tror att jag hade stjärnögon och sa väl wow hundra gånger. 

På flygplatsen träffade jag Kirstyn från Skottland av en slump, vi pratade i flera timmar i väntan på våra försenade flyg. Hon fick förresten en kram i Brooklyn.♥


"I went to the afterparty and it was soooo lame! And then we couldn't find the exit anywhere!"
"You didn't hang out with the Entertainer then"
"Oh bigtime"

Denna text är tjock och lång, men det är nog den viktigaste. jag tror att det är värt att läsa, verkligen.

Två dagar efter Tilles spelade Morrissey i Brooklyn, sittplats. Dagen innan promenerade jag mest runt i cenral park, jag köpte speciella mandariner och åt digestivekex som jag hade med hemifrån. Jag vill aldrig någonsin mer äta digestivekex. Har ätit så många digestivekex.

Jag åkte till Brooklyn Academy of Music tidigt den dagen. Jag ville vara där.

Jag gick runt en stund, träffade på Diane, Toni och hennes man. De stod och väntade på Morrissey vid bakdörren. Någon hade kräkts någon meter bort. Vi skrattade nervöst och toni sa att hon trodde att hon skulle behöva göra högen större (för att vi var så nervösa) (Toni är alltså en fullvuxen människa med vuxna barn som varit morrisseyfan sen tidigt åttiotal, vill bara poängtera.) De hade sina presenter. Jag har aldrig haft något brev eller present. Vad har jag att ge? Ska jag ge ett brev som jag skrivit till min litteräre hjälte (åh hahaaa vilken töntig titel) (Och veta att liam läser de också? Vi skojade om att man borde börja varje brev med "dear morrissey and liam". haha). 

Generellt sett tror jag att man är sedd som för gammal för sånt här när man är arton... med Morrissey är arton lite ungt. haha.

Han dök inte upp. jag tror att det var bäst så.

Vi gick och åt allihop på en restaurang, vi och några till. (Jag har blivit så vuxen. äta, en konsertdag? pyttsan!)  Jag åt lite sallad (det enda veganska på menyn) men du vet för nervös.

Det var väldigt fint där

När vi blev insläppta gick jag snällt till min plats... 
på sjunde raden. 
Satte mig ner och grät som ett barn.

 

okej jag minns inte vem som kom fram till mig, hur som helst gick vi fram istället, stod lite nonchalant och pratade med folk vid scenen. Vakterna slutade bry sig.

Kristeen gick på, vi sprang fram. Jag hamnade på boz's sida. Scenen räckte mig precis över knäna. Inget staket. Minsta tryck och man ramlade pladask framåt. Mikrofonstativet en meter bort. Man kan bokstavligen kliva upp här, som ett trappsteg. 
okej.

Kristeen hade sin supercoola klänning på sig som hon hade på radio city förra året

 

 

Jag var inte så glad just då. jag bara stod och sa ITS GONNA BE A RIOT! ITS GONNA BE A RIOT! ITS NOT GONNA WORK! ITS GONNA BE A RIOT! jag förutspådde blodbad och olycka. någon poängterade att den främre raden utgjordes av rutinerade fans, respektfyllda personer. Okej då, låt oss ha självkontroll.

"school is about to start" shocking blue.... ni kan rutinen.
Lypsinka, jubel
The imperfect list
...som aldrig tar slut man tror att man ska dö
Morrissey

i knähöjd armslängd ifrån.

Han öppnar med Action is my middle name, den passade så otroligt bra som öppningssång. 
herregud morrissey står framför mig i knähöjd en halvmeter bort jag kan räkna hans ögonfransar
första delen av konserten står jag mest fastfrusen och har panik. Self consciousness, finns det ett bra ord för det på svenska?

 

Egentligen ville jag bara gråta och slänga mig på scenen och skrika med i varenda textrad och lägga mig framför morrisseys fötter och bara MORRIISSSSSEEEEEEY. Så känns det nästan jämt (det som var så jobbigt nu var att jag KUNDE göra detta, det var fysiskt möjligt)

Fast jag står väldigt still och ler (och gråter stilla under please please) och sjunger med tyst men tydligt så att ingen ska störas när jag sjunger falskt och sträcker bara fram handen när han tittar ner där jag står så att han kan välja min hand om han vill och det gör han ibland och skakar min hand och då är det värdigt för jag är ett moget, dedikerat fan. Jag är respektfull. ...Intalar jag mig själv, hahaha. Jag är inte femton längre som ska se depeche mode i globen (gud vad vi var tonårsfansiga på den tiden. Hjärtan solar och månar åt att vara fanatisk i lägre tonåren.)

 

Jag tyckte om setlisten jättemycket och han har börjat spela First of the gang igen och den gör sig så bra live och mm aah mmh. Jag vet att alla som såg honom tidigare år är väldigt mätta på den men det är ok om han spelar den lite då och då.

How soon spelades tidigt, skönt att han inte alltid har samma encore, förut när jag bara hade hört Still ill som encore var jag ganska ledsen över det, encoren är alltid lite, ur fokus (för oss åskådare då) Nu har jag hört Still ill som del av övre setlisten, kunnat koncentrera mig och njuta fullt ut.

Jag hade bestämt att jag inte skulle försöka mig på en repris av Tilleskramen. Det kändes inte speciellt värdigt, jag hade fått mitt perfekta ögonblick. Och på den scenen, jag ville inte missbruka det unika tillfället.

Mitt förutspådda blodbad utspelade sig aldrig. Några kramar blev det, -respektfulla kramar- av vad jag såg. Vi uppförde oss, vi förstörde inte konserten. Innan encoren säger morrissey "This song is called: Don't interrupt the sorrow" det var såklart Still Ill. 

 

Kyle, barnet (som bara är sju år yngre än mig ) sprang upp såklart och gav sin kram, släppte inte taget, så morrissey gick iväg med honom till hans far och sa "Is it yours?" hahaha.

I slutet av encoren gick han förbi, tittade ner och log och gav mig ett handskak. Det var perfekt. Lite som, ah du från förrigår! vad trevligt att du är här igen! hej!
jag kan dö lycklig, fulländad, tillfreds. 

[läs om ni orkar bara]
man hör alltid så hemska  historier om hur han är mot sina fans, folk bannas från konserter, han struntar i att hälsa fast de köar för att se honom gå in till arenan, jag tvivlar inte på sanninghalten i dessa historier men det är inte hela sanningen

Varenda person jag någonsin pratat med som träffat morrissey och hängt med länge har sagt att han verkligen respekterar sina fans. Om han börjar se en på många konserter hälsar han, om man möter dig någonstans så är han snäll, frågar om du ska gå på konserten, frågar man om man kanske kan få en kram så ler han och man får en kram. åh gud Jag lyckas verkligen inte få fram min poäng på ett bra sätt hahah jag gör bort mig eller hur.

om han ser att man har gjort en insats så visar han en sorts tacksamhet.Generellt är han hur bra som helst med sina stackars trasiga människor till anhängare. Han är inte naiv och känslokall heller, han vet att vi flög från sverige och att det inte fanns veganmat på planet och att vi satt på konstiga bussar och att vi köpte kaffekoppar med hans ansikte på för pengar som vi egentligen inte hade. Han förstår det.
så! Nu ska jag sluta med mitt förälskade babbel. 

[Nu kan ni läsa igen]

(måste jag verkligen göra en poäng av att han såklart har sagt och gjort en del märkliga saker genom åren osv osv osv) 

efter konserten sprang jag till tunnelbanan för att hinna med min buss till Atlantic City.

Jag bodde på ett litet hostel på Broadway (101st street) av alla platser. Det var verkligen okej. Delade rum med en Mexikansk tant.

Första konserten låg väldingt långt bort i New York och om man är bara lite smartare än vad jag är fattar man kanske att 

• New York är en delstat
• New York City är staden. 

Long islandkonserten var en sittplatskonsert. Har aldrig inte stått längst fram, och hade ingen aning om hur det fungerar med sittplats. MIn biljett var på rad CCC så jag tänkte att det skulle ordna sig, vilket det också gjorde. Hursomhelst så behöver man inte köa till sånna här kvällar men jag åkte dit i god tid ändå.



En bussresa som tog många fler timmar än jag tänkt senare hamnade jag mitt ute i ingenstans. Efter att ha gråtit lite och stapplat omkring i någons sorts kolsvart natt på den amerikanska landsbyggden vid en åker hittade jag någon sorts high schoolbyggnad, med titeln "Tilles center for the performing arts". Jag tror jag började gråta igen. 

 

Kom dit pratade med andra fans som kände igen mig, åh och jag köpte en tröja.

Om man inte tänker på att jag ser en smula märklig ut så är tröjan väldigt fin! Gick in, alla sitter, går omkring, tittar vaksamt. Så fort ljuset släcks för Kristeen Young springer alla fram. Jag hamnar i mitten, lite åt höger. Scenen har ingen staket så vi står och lutar oss mot scengolvet.

Kristeen var lite ur balans kanske eftersom, som hon sa "since there is twenty people in here i might as well do some new songs" ungefär. Jag gillar henne. Hon blir så glad när man sjunger med. så jag sjunger med
Caught your hand on my a-p-p-l-eeee, your best friend must be b-o-o-z-eeee

(Jag bestämde mig för att försöka komma upp på scenen i encoren)

"School's about to start". Lite shocking blue, Nico, small faces, sparks, bowie, Francois Hardy, Edith sitwell, new york dolls osv.
Lypsinka.
Alla klappar händer jublar. Skynket ramlar ner.

The imperfect list. 

(nu dör jag nu dör jag nu dör jag)
Morrissey
kommer ut och spelar Shoplifters. åh.

Som väntat spelar han Speedway, Alma mattes, Maladjusted, som jag är så otroligt glad att han har i sin setlist.
Under speedway, efter "[..] forever" släcks det ner, allt blir tyst. Jubel. Det enda man ser är hans silhuett. Och så sjunger han 

I've seen this happen
in other peoples lives
now its happening in mine

och Speedway går igång igen.
Och jag tänker
allt var värt, alla pengar alla hemska resor jag gjort för att komma hit
för de sekunderna.

Äntligen spelade han November. Premiär för mig. 

Strax innan encoren spelar de Sweet and tender Hooligan, som jag inte hört föut. Jag tror att en del smithssånger mår bäst av att bli ihågkommna som de lät 1985 och jag tror att jag lämnar hooligan i den högen. Men jag är glad att jag fick höra den ändå.

Still ill, Shoplifters how soon låter annars hur bra som helst med morrissey 53, jessie, solomon, boz, gustavo och (alltid den nya trummisen). 

Förvirrad och N-E-R-V-Ö-S som jag är tror jag att det är encore när han byter skjorta inför Let me kiss you och hoppar nästan up då. verkligen bara nästan dock. Jag får ingen skjorta men det gör ingenting.

jag ska göra det 
jag ska göra det 
jag ska göra det
How soon is now, som är en av mina favoriter live
och jag väntar tills Kyle har går av scenen. då tar jag sats och hoppar upp. 

  

om videon inte fungerar finns den HÄR

Jag vid 2.19
Jag kommer aldrig att komma över detta.

(Kan kanske lägga till att Arturo kastade mig -hårt- i marken och att jag fortfarande är blå på höften och hade svårt att gå följande dag. Det gör ingenting såklart.)

ush vilken torr text. Hursomhelst