NYC, En på hundra: magisk natt i Brooklyn

Denna text är tjock och lång, men det är nog den viktigaste. jag tror att det är värt att läsa, verkligen.

Två dagar efter Tilles spelade Morrissey i Brooklyn, sittplats. Dagen innan promenerade jag mest runt i cenral park, jag köpte speciella mandariner och åt digestivekex som jag hade med hemifrån. Jag vill aldrig någonsin mer äta digestivekex. Har ätit så många digestivekex.

Jag åkte till Brooklyn Academy of Music tidigt den dagen. Jag ville vara där.


Jag gick runt en stund, träffade på Diane, Toni och hennes man. De stod och väntade på Morrissey vid bakdörren. Någon hade kräkts någon meter bort. Vi skrattade nervöst och toni sa att hon trodde att hon skulle behöva göra högen större (för att vi var så nervösa) (Toni är alltså en fullvuxen människa med vuxna barn som varit morrisseyfan sen tidigt åttiotal, vill bara poängtera.) De hade sina presenter. Jag har aldrig haft något brev eller present. Vad har jag att ge? Ska jag ge ett brev som jag skrivit till min litteräre hjälte (åh hahaaa vilken töntig titel) (Och veta att liam läser de också? Vi skojade om att man borde börja varje brev med "dear morrissey and liam". haha). 

Generellt sett tror jag att man är sedd som för gammal för sånt här när man är arton... med Morrissey är arton lite ungt. haha.

Han dök inte upp. jag tror att det var bäst så.

Vi gick och åt allihop på en restaurang, vi och några till. (Jag har blivit så vuxen. äta, en konsertdag? pyttsan!)  Jag åt lite sallad (det enda veganska på menyn) men du vet för nervös.

Det var väldigt fint där


När vi blev insläppta gick jag snällt till min plats... 
på sjunde raden. 
Satte mig ner och grät som ett barn.
 

okej jag minns inte vem som kom fram till mig, hur som helst gick vi fram istället, stod lite nonchalant och pratade med folk vid scenen. Vakterna slutade bry sig.

Kristeen gick på, vi sprang fram. Jag hamnade på boz's sida. Scenen räckte mig precis över knäna. Inget staket. Minsta tryck och man ramlade pladask framåt. Mikrofonstativet en meter bort. Man kan bokstavligen kliva upp här, som ett trappsteg. 
okej.

Kristeen hade sin supercoola klänning på sig som hon hade på radio city förra året
 
 
 
Jag var inte så glad just då. jag bara stod och sa ITS GONNA BE A RIOT! ITS GONNA BE A RIOT! ITS NOT GONNA WORK! ITS GONNA BE A RIOT! jag förutspådde blodbad och olycka. någon poängterade att den främre raden utgjordes av rutinerade fans, respektfyllda personer. Okej då, låt oss ha självkontroll.

"school is about to start" shocking blue.... ni kan rutinen.
Lypsinka, jubel
The imperfect list
...som aldrig tar slut man tror att man ska dö
Morrissey

i knähöjd armslängd ifrån.

Han öppnar med Action is my middle name, den passade så otroligt bra som öppningssång. 
herregud morrissey står framför mig i knähöjd en halvmeter bort jag kan räkna hans ögonfransar
första delen av konserten står jag mest fastfrusen och har panik. Self consciousness, finns det ett bra ord för det på svenska?
 

Egentligen ville jag bara gråta och slänga mig på scenen och skrika med i varenda textrad och lägga mig framför morrisseys fötter och bara MORRIISSSSSEEEEEEY. Så känns det nästan jämt (det som var så jobbigt nu var att jag KUNDE göra detta, det var fysiskt möjligt)

Fast jag står väldigt still och ler (och gråter stilla under please please) och sjunger med tyst men tydligt så att ingen ska störas när jag sjunger falskt och sträcker bara fram handen när han tittar ner där jag står så att han kan välja min hand om han vill och det gör han ibland och skakar min hand och då är det värdigt för jag är ett moget, dedikerat fan. Jag är respektfull. ...Intalar jag mig själv, hahaha. Jag är inte femton längre som ska se depeche mode i globen (gud vad vi var tonårsfansiga på den tiden. Hjärtan solar och månar åt att vara fanatisk i lägre tonåren.)
 

Jag tyckte om setlisten jättemycket och han har börjat spela First of the gang igen och den gör sig så bra live och mm aah mmh. Jag vet att alla som såg honom tidigare år är väldigt mätta på den men det är ok om han spelar den lite då och då.

How soon spelades tidigt, skönt att han inte alltid har samma encore, förut när jag bara hade hört Still ill som encore var jag ganska ledsen över det, encoren är alltid lite, ur fokus (för oss åskådare då) Nu har jag hört Still ill som del av övre setlisten, kunnat koncentrera mig och njuta fullt ut.


Jag hade bestämt att jag inte skulle försöka mig på en repris av Tilleskramen. Det kändes inte speciellt värdigt, jag hade fått mitt perfekta ögonblick. Och på den scenen, jag ville inte missbruka det unika tillfället.

Mitt förutspådda blodbad utspelade sig aldrig. Några kramar blev det, -respektfulla kramar- av vad jag såg. Vi uppförde oss, vi förstörde inte konserten. Innan encoren säger morrissey "This song is called: Don't interrupt the sorrow" det var såklart Still Ill. 
 
Kyle, barnet (som bara är sju år yngre än mig ) sprang upp såklart och gav sin kram, släppte inte taget, så morrissey gick iväg med honom till hans far och sa "Is it yours?" hahaha.
 
 
I slutet av encoren gick han förbi, tittade ner och log och gav mig ett handskak. Det var perfekt. Lite som, ah du från förrigår! vad trevligt att du är här igen! hej!
jag kan dö lycklig, fulländad, tillfreds. 

[läs om ni orkar bara]
man hör alltid så hemska  historier om hur han är mot sina fans, folk bannas från konserter, han struntar i att hälsa fast de köar för att se honom gå in till arenan, jag tvivlar inte på sanninghalten i dessa historier men det är inte hela sanningen

Varenda person jag någonsin pratat med som träffat morrissey och hängt med länge har sagt att han verkligen respekterar sina fans. Om han börjar se en på många konserter hälsar han, om man möter dig någonstans så är han snäll, frågar om du ska gå på konserten, frågar man om man kanske kan få en kram så ler han och man får en kram. åh gud Jag lyckas verkligen inte få fram min poäng på ett bra sätt hahah jag gör bort mig eller hur.

om han ser att man har gjort en insats så visar han en sorts tacksamhet.Generellt är han hur bra som helst med sina stackars trasiga människor till anhängare. Han är inte naiv och känslokall heller, han vet att vi flög från sverige och att det inte fanns veganmat på planet och att vi satt på konstiga bussar och att vi köpte kaffekoppar med hans ansikte på för pengar som vi egentligen inte hade. Han förstår det.
så! Nu ska jag sluta med mitt förälskade babbel. 
[Nu kan ni läsa igen]

(måste jag verkligen göra en poäng av att han såklart har sagt och gjort en del märkliga saker genom åren osv osv osv) 

efter konserten sprang jag till tunnelbanan för att hinna med min buss till Atlantic City.

Kommentarer
Postat av: andy

åh jag dör dör dör

2013-01-16 @ 10:16:57
Postat av: andy

det här är så så så så fint

Svar: <3 <3 <3
Alexis Johansson

2013-01-16 @ 10:17:37
Postat av: Björk

älskade alexis åh hej. tittar på kramen igen och igen med glada tårar i ögonen. åh. åh. det här är det finaste.

Svar: Björk! Åh. Jag vet inte vad jag ska skriva. <3 hjärtan. jag är lycklig. åh
Alexis Johansson

2013-01-20 @ 23:28:41
URL: http://bump.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0