happiestgirl

Konserten i Atlantic City var min sista på mitt andra usabesök. Jag skulle hinna med en buss som gick klockan 12 samma natt som Brooklynkonserten. Jag hann inte sitta ner och försöka förstå vad som precis hänt, jag sprang till tunnelbanan, till hostelet, hämtade väskorna, taxi till busstationen: missade ändå bussen. Nästa går en timme senare.

 

Detta var en klassisk ståplatskonsert, med köande, listor och kalla fötter. Nu skulle jag inte hinna fram för ens klockan 05.30. det är väl okej för en Morrisseykonsert, de flesta tycker om att sova några timmar innan de köar. Har man otur dock kan det bli svårt att få en bra plats på första raden.

 

Människorna på bussterminalen bestod mest av pundare och hemlöst folk, där stod vi i den orangekaklade källaren i lysrörsskenet. (Det kändes mest som en överskattad indiefilm om ett romantiserat trasigt tonårsliv med en tung underton av sensmoral, kanske "don't do drugs" eller "bad girls deserve what they get".) Busschauffören skulle ta hand om mig, komma till hans pool "the young lady" allt var mycket obehagligt. (Jag har aldrig i mitt liv önskat att jag tillhört det dominanta könet så intensivt som då.)

 

Atlantic city är bara en samling fula casinon. Eller, som en av tvillingarna sa, "The bastard stepson of Las Vegas"

 

Jag frågar efter House of Blues, inser att det ligger i ett casino. Förvirrad går jag omkring i det som hunnit bli gryning och börjar såklart gråta igen eftersom jag tror att jag ska bli nummer 50 på listan. Till slut hittar jag "The Showboat". Det var storslaget, vulgärt, billigt, plastigt i amerikansk storkala. 

Jag hittar kön, många ligger och sover, eftersom vi blivit bortkörda av vakter. Mitt namn blir nummer 15 på listan. Kan tillägga att jag aldrig vart så långt ner på listan, men jag visste att jag skulle få min plats på första raden i alla fall. 

Jag har aldrig varit på casino förut kanske jag kan nämna. Ingenting kan få mig att någonsin sätta min fot på en liknande plats igen förutom kanske, Morrissey då. 

"Just so you know, eveyone who buys something in our shop or resturant for 30$ gets a 'pass-the-line vip card' they are going to be let in first!"

Åh va fula de är. En del köpte godis för trettio dollar, jag köpte en äcklig sallad utan ost eller gräddfilsdressing, alltså en tallrik gröna blad för 30 dollar. Nämnde jag att jag aldrig mer ska sätta min fot på ett casino?

Några amerikaska fans (Veronika, Dylan och tvillingarna) tog mig under sina vingar och lät mig sova och ha mina saker i deras hotellrum, kallade mig lillasystern till familjen, lovade mig även skjuts till flygplasten följande dag. Ni är guld värda. 

Kan ju kanske berätta att vid klockan två upptäckte jag att jag hade skrivit ut fel biljett. Nervöst sammanbrott. jag menar HUR HUR HUR KORKAD kan man, hursomhelst fick jag hjälp av Dylan med sitt amerikanska kreditkort så att jag kunde skriva ut en ny för tre dollar. Guld värda, sa jag det?

Hela Morrisseyvärlden har alltid kännts så avlägsen för mig, som en magisk plats som inte riktigt finns i verkligheten. Morrissey finns, Boz spatserar gärna obesvärat runt dig som fan. Jag minns att jag brukade läsa Fans av Fredrik strage, kapittlet "Morrissey och elvispojkarna" och tänka wow wow wow wow. Det gör jag väl fortfarande men nu är jag en del av det.


To prove my point så sitter vi i kön och Boz går ut och går förbi oss. Folk ropar och hälsar lite, han vinkar åt oss. Jag tror han gör detta tre gånger medan jag är där. 
Står upp några meter bort och sträcker på mina stackars ben, vänder mig om och hela bandet går förbi mig, precis bakom mig. Jessie och Solomon och Gustavo med Arturo. Jag menar ajg får panik! Några vinkar. de vinkar tillbaka. Folk äter sitt godis och pratar vidare. Jag har panik i tystnad. Det är väldigt nytt för mitg och min intre fjortonåring vill hoppa omkring och skrika hysteriskt.

Kristeen går också förbi. Jag är en av de enda som verkligen tycker om henne tror jag. Ingen vinkar sorgligt nog. Jag vågar inte gå fram. Hon hade inget smink och håret helt utsläppt. 

 

Veronika köpte inget äckligt godis, hon köpte jordgubbschampagne. Den drack vi i Morrisseys ära.


En stund innan insläpp kommer en tant fram och delade ut "biljetter" till "the afterparty."

"There's gonna be an afterparty, he's gonna be there, you can talk to him, hang ooout..."
Vi tittar väl förbryllat på henne.
"what, who?"
Hon himlar med ögonen och säger 
"The Entertainer!"

 

"The Entertainer" a.k.a 
Hang out ta en öl kanske, på casino The Showboat i Atlantic City. 
Det är fortfarande Morrissey vi pratar om. 

 

Kan tillägga att tanten blev förnärmad av vår... illa dolda misstro och försökte övertyga os genom att berätta att Creed minsann gjort detta. 

Jag lämnar det där. 

Jag har inte vart så nervös vid ett insläpp sen Edinburgh (andreas du minns) när vi trodde att alla ickeköare skulle få komma in före oss. Men detta är en solskenshistoria så det gick såklart bra. Jag står inte på Boz's sida, gör inte så mycket. Jag hamnar istället brevid true to you-människorna. Jag tycker inte om att stå brevid dem haha. Det gör mig så nervös. 

Denna scen hade kravallstaket. Besvikelsen sköljer över mig och minns att Morrissey är ganska ouppnåelig iallafall. Det är en liten, fin scen ändå och jag börjar nästan skratta åt hur bortskämd jag blivit.


Kristeen var så bra! En ny setlist med massa nya sånger och hon dansade omkring och var så cool. Folk applåderade hjärtligt mellan sångerna och var relativt respektfulla (om man väger detta mot hur det var i tex Manchester...)

Folket, dock. Hemsk publik! Ingen rart och ömsint med dessa huliganer (där fick jag verkligen till det) och bakom mig stod ett gäng tonårstjejer (för jag är inte en tonårstjej nej nej) 
"OMG im gonna like, CRY or something!!" "this is the most famous person I've ever seen" "It's so unfair we're not in the front like, some of these people have seen him like fifteen times!!!!" (Till höger om mig: 67de gången. Till vänster om mig: true to you-människorna. Femton. Visst.) "OMG ITS BOWIE JEAN GENIEEE" "Is it gonna be like when we saw manson???" De ropade SIOUXIE SIOUX till Kristeen, allting var pinsamt. Jag är inte elitist jag lovar. De var lite söta också.

"School's about to start!" shocking blue...
En av de nya videosarna var denna och jag blev störtkär och har äntligen hittat den och har lyssnat hela dagen.

 

 

Eftersom detta är sista inlägget om min usaresa så, se på denna och försök leva dig in i hur det känns, varenda gång.

 

Jag tror aldrig att Morrissey har vart vackrare än han var då. Han kommer ut och har en jättefin skjorta a la 84 på sig, som han kastar ut under Let me kiss you som vanligt och Julian fångar hela. 


Just nu är min favoritskiva Maladjusted. Att han spelar just Maladjusted och Alma matters efter varann, jag hade inte kunnat önska för någonting bättre. 


Så fin setlist, men ingenting nytt och jag ska inte upprepa sånt jag redan skrivit. 

Någonstans under konserten tittar han ner på mig, tar min hand och skakar den. åh, hahah.. 

 

 

Meat is murder går på. jag tror att han sjuger en knapp värs innan han slutar, står en stund med ryggen mot oss, och går sen an scenen. Det brukar vara en sång till och encore. Men han dök inte upp igen. Bandet spelar klart och går sen av. Klaus nomi Dido's lamentation spelas. Det är över

 

Anita visste att det var min sista konsert, hon hittade ett plektum på marken så hon gav det till mig. Who put the M in Mexicano, nu har jag två, jag kanske borde göra ett halsband. 

Jag blir jättenervös över att någonting kanske hänt, teorier flög omkring hej vilt. (Fick senare veta att det var trubbel med ljudet)

Vi åt vegetariska hamburgare (utan ost för mig). Alla är så vara vid post-konsert processen, jag ville gå upp till hotellrummet och gråta i kudden eller låsa in mig på toaletten en stund för mig själv. Casinot var så hemskt. Överallt satt konstiga Ney Jerseyamerikaner i Morrisseytröjor och åt baconburgare. I ett hörn var det strippdans. Jag hatar casinon. 

Dylan övertygade mig om att jag skulle sova i sängen och han på golvet. Jag mår fortfarande dåligt över det. 

Dagen efter fick jag skjuts till flygplatsen. Ni är guld värda. Tvillingarna berättade om deras Morrisseyliv. Lite kortfattat var de allmänt kända som the Moztwins from Utah och de hade sett sin första konsert 91, hade träffat morrissey tre gånger etc, han hade pratat med dem från scen etc, (en gång hade en av dem sagt "you have bewitched me, body and soul" när hon fick micken under en konsert♥). De hade firat sin 100de konsert för några år sen. Jag tror att jag hade stjärnögon och sa väl wow hundra gånger. 

På flygplatsen träffade jag Kirstyn från Skottland av en slump, vi pratade i flera timmar i väntan på våra försenade flyg. Hon fick förresten en kram i Brooklyn.♥


"I went to the afterparty and it was soooo lame! And then we couldn't find the exit anywhere!"
"You didn't hang out with the Entertainer then"
"Oh bigtime"